EMILIAREADS

Okej, alltså nu orkar jag inte riktigt ge denna boken en ordentlig (strukturerad) recension. Så då får det bli lite babbel bara. Det bådar ju gott förresten, haha, att jag redan vid den andra boken jag skriver om inte orkar. Men sån är jag bara, punkt slut.

 

^ länk till förlaget ^ 

 

Omslagsbilden har jag norpat från rabén&sjögrens hemsida och boken var skitbra. Jag insåg det inte förrän nyss, men jag har tydligen läst annat av Per Nilsson när jag var yngre. Ett annat sätt att vara ung läste jag när jag var i ålder med bokens huvudkaraktär, tror jag, runt sjutton eller yngre. Om jag inte minns fel så tyckte jag väldigt mycket om den, för det var en bok som fick stå kvar i bokhyllan långt efter att den var utläst.

 

Det verkar nu som att Per Nilssons litteratur har en magisk kraft över mig, för det var ärligt talat EXTREMT längesen jag fullkomligt förlorade mig själv i en bok som jag gjorde med Otopia. Det är väl något med ungdomsböcker i allmänhet som skiljer sig från de böcker som riktar sig till min egen åldersgrupp, till störst del att de har ett mycket tydligare språk. Böcker skrivna för vuxna har ofta så himla mycket som ska läsas mellan raderna, och att tolka detta är kanske inte alltid min starkaste sida. Jag tycker inte att jag generellt sätt har svårt att förstå hur andra människor tänker och känner, men när det kommer till böcker tycker jag verkligen om när känslorna är tydligt uttryckta. Det må vara lite barnsligt av mig, men så tycker jag helt enkelt.

 

Så hur kommer det sig att jag läste Otopia då? Jo, de senaste veckorna har jag läst jättemycket (och då menar jag verkligen JÄTTEmycket) i olika bokbloggar, både på svenska och engelska. Det känns liksom bra att vara lite insatt i vad andra läser och rekommenderar, och så är det ju bara så gött att läsa om böcker. Nu minnns jag tyvärr inte längre (och jag har googlat men hittar inte tillbaka) vilken blogg det var som jag läste om Otopia på, men jag blev av någon anledning väldigt nyfiken och la till boken i min läslista*. Igårkväll var jag så himla trött på 1984 som jag läser just nu (den är på engelska, vilket gör den ganska seg för min otränade hjärna) och tänkte att det MÅSTE ju finnas något annat jag kan läsa utan att behöva anstränga mig och kollade därför i nyss nämnda lista. Ja, sen kan ni ju gissa vilken bok jag lånade.

 

Det jag tyckte mest om med Otopia var nog språket, det är så himla vackert. Så rent, så självklart och lätt. Det flyter på så naturligt att jag drogs in i berättelsen till den grad att jag totalt tappade uppfattningen om tid och rum. Jag började läsa vid åtta/nio-tiden igår kväll och, med en del pauser för sociala medier och annat onödigt, läste jag sedan till klockan fyra på morgonen. När jag sedan fortsatte läsa idag var jag minst lika uppslukad. HUR? Jag förstår ingenting. Det var verkligen längesen jag slukades av en bok så till den grad att hela timmar försvann. Vid flera tillfällen blev jag rent av chockad av hur fort tiden hade gått. Speciellt minns jag en gång då jag trodde att jag läst i max tjugo minuter sedan jag senast kollade på klockan men när jag tittade upp hade det gått nästan två timmar. Hur fantastiskt är det inte med böcker som har en sån förmåga att sluka tiden? 

 

Jag rekommenderar verkligen att läsa Otopia, oavsett vem du är. Även om boken riktar sig till en yngre målgrupp vill jag ändå säga att den helt klart är läsvärd som vuxen. Otopia tar upp viktiga frågor om livet som jag tror att nästan vem som helst kan relatera till. Läs den! Nu! 

 

Slut på dagens babbel.